bhjk
“Damaged people are dangerous. They know they can survive.”
2013-09-07 @ 11:43:42
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
yep
“Someone doesn’t like you? Fuck it. Having a bad day? Fuck it. Didn’t get that job, or that grade, or that promotion you wanted? Fuck it. Fighting with your lover? Fuck it. Feel fat today? Fuck it. Losing control of everything and everyone? Fuck it. What matters now won’t matter soon; the truly important thing is that you are alive, and that you have the capacity to do absolutely anything with this beautiful, crazy coincidence of being on this earth. Just stick your middle fingers in the air and think, ‘Damn, I have it good.’”
2013-08-31 @ 15:08:50
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
yooo
I know today is Monday and you assume it’s going to suck, but according to statistics, there will be over 5,000 weddings, 10,000 childbirths, and 42 million hugs occurring today throughout the United States. Also today, there will be at least 4 people that will win the multimillion dollar lotteries, 600 people will get promotions at work, and 3,000 people will lose their virginity. There will also be 600 dogs adopted, 35,000 balloons sold, and 800,000 skittles eaten. Plus, the words “I love you” will be said over 9 million times. So again, I know today is Monday and you assume it’s going to suck, but just smile, because according to statistics, it should actually be a really nice day.
(via im-undone)
2013-08-30 @ 20:04:55
Permalink Luminous Kommentarer (0)
av Hanna Bodell Mo9
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Testar med text - engelska läxa Mo9
Life, I am not quite sure what life is. All I know is that I am - in fact, alive. I think. The only thing I have to reassure myself of my consciousness is my never quiet mind, and the memory of my mother. I remember when life was given to me. I opened my eyes for the first time and I felt safe. I lay beside my mother and two of my brothers on something soft. Sand, I think. I remember that feeling, the feeling of peace and protection. I have to remember, to stay sane. Because honestly - what else do I have? That feeling, my mother, my brothers and sisters and even that sand... is gone now. It's all gone. And I can't remember why.
You have to excuse my thoughts. They're not as stable or sane as they used to be. Medication does that to you. Ah, right. You don't know about that yet. Well, let me tell you one thing I do know. I am medicated. Of course, I'm not sure what medication is or what it is made for. But I can tell the difference between my own mind and when it gets help from the outside world. I live in a box., with four blue walls and something hard under my feet. It's not big. I can move just about enough to see through the metal bars on the fourth wall. That is of course - if I have the energy. I used to be so full of energy - or instincts, whatever you want to call it. But the adrenalin and the feeling of life went away with my siblings. You see, I used to share one of these boxes with my family. But they were removed one after one. And not long after that they removed me as well. And with that they removed my instincts and my fire to fight for. I've been here ever since. I have no concept or meaning of time. So I don't know for how long I've been here, long enough.
I don't get it. Am I supposed to fight? Am I supposed to surrender? Am I supposed to just... exist? At the moment I'm living life after the third alternative. Who is the lamb and who is the knife here? Am I the hero, the one with change under my wing? I saw a bird once. It flew over my cage and chirped. It was blue, like the walls of my box. Oh you should have seen it, that young creature. It was so full of hope and it sensed the danger and tried to escape. That is also one thing that reminds me of life. I am alive. Because I saw someone trying to escape it.
The bird. His wings were made of beauty itself and he was a creature handmade by Mother Nature. His feathers were dark blue. Some kind of golden light pierced through my soul every time any form of light dared to touch his features. He was perfection. I stared at him for so long, I was afraid he would notice and tell me of. Even though I'm just a simple rat, I could tell he didn't mind me staring at him. He didn't mind anything. He had escaped his cage and he was on a mission. He flew above my head, in circles around the room for so long, refusing to let go of the determined idea of his freedom. Of course, the controllers interacted after what felt like a lifetime and the game was over. Game over. I never saw the bird again. But he gave me something though, something I will always carry with me. This bird was on a mission. He longed for freedom with every fiber in his pure being. And with his final breath, I saw him catch it. He gave me hope for the afterlife. And that is something the controllers with their white coats and their medication, never can take away from me.
"Courage is the one thing, no one ever can take away from you" - Chris Colfer
You have to excuse my thoughts. They're not as stable or sane as they used to be. Medication does that to you. Ah, right. You don't know about that yet. Well, let me tell you one thing I do know. I am medicated. Of course, I'm not sure what medication is or what it is made for. But I can tell the difference between my own mind and when it gets help from the outside world. I live in a box., with four blue walls and something hard under my feet. It's not big. I can move just about enough to see through the metal bars on the fourth wall. That is of course - if I have the energy. I used to be so full of energy - or instincts, whatever you want to call it. But the adrenalin and the feeling of life went away with my siblings. You see, I used to share one of these boxes with my family. But they were removed one after one. And not long after that they removed me as well. And with that they removed my instincts and my fire to fight for. I've been here ever since. I have no concept or meaning of time. So I don't know for how long I've been here, long enough.
I don't get it. Am I supposed to fight? Am I supposed to surrender? Am I supposed to just... exist? At the moment I'm living life after the third alternative. Who is the lamb and who is the knife here? Am I the hero, the one with change under my wing? I saw a bird once. It flew over my cage and chirped. It was blue, like the walls of my box. Oh you should have seen it, that young creature. It was so full of hope and it sensed the danger and tried to escape. That is also one thing that reminds me of life. I am alive. Because I saw someone trying to escape it.
The bird. His wings were made of beauty itself and he was a creature handmade by Mother Nature. His feathers were dark blue. Some kind of golden light pierced through my soul every time any form of light dared to touch his features. He was perfection. I stared at him for so long, I was afraid he would notice and tell me of. Even though I'm just a simple rat, I could tell he didn't mind me staring at him. He didn't mind anything. He had escaped his cage and he was on a mission. He flew above my head, in circles around the room for so long, refusing to let go of the determined idea of his freedom. Of course, the controllers interacted after what felt like a lifetime and the game was over. Game over. I never saw the bird again. But he gave me something though, something I will always carry with me. This bird was on a mission. He longed for freedom with every fiber in his pure being. And with his final breath, I saw him catch it. He gave me hope for the afterlife. And that is something the controllers with their white coats and their medication, never can take away from me.
"Courage is the one thing, no one ever can take away from you" - Chris Colfer
2013-08-23 @ 20:55:43
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 11.
Sorry det blev visst bara en kortis, mer kommer på Onsdag!
Klockan slog tre. Blaine låg ner i stolen med huvudet över stolsryggen och stirrade upp i taket. Med blicken fäst på en förvirrad fluga suckade han högt. Det hade varit en lång dag. Han hade varit inne på sjuksköterskans kontor i snart 6 timmar. Han hade inte gått på några lektioner. Men han låg långt före övriga elever i alla ämnen så han kände sig inte så skyldig över det. Han var dock väldigt hungrig. Han hade inte ätit sen 7 på morgonen och det var ett bra tag sedan. Brittany och Santana hade tittat förbi vid tolv tiden. De hade bara stannat i någon halvtimma. De hade cheerleading träning och de ville inte skolka från en av Sue Sylvesters lektioner. Blaine förstod mycket väl varför. Kurt vred på sig i sömnen. Blaine tiltade huvudet åt sidan och granskade pojken. Kurt såg orolig ut. Blaine som fortfarande höll hans hand tryckte den lätt och Kurt slappnade av igen. Blaine log lite för att sedan lägga sig till rätta i stolen. Och några minuter senare så sov han med.
"Dude, dude wake up." Blaine ryckte till och flög upp ur stolen. "Whoa whoa, easy there tiger" Blaine blinkade några gånger och fick se Finn stå framför honom med höjda händer. Blaine andades ut och såg ursäktande ner i golvet. "How's he doing?" Blaine vred på huvudet och såg på Kurt som fortfarande sov djupt. Blaine plockade upp skrivblocket där han hade skrivit ner situationen för Brittany och Santana. Han reckte över den till Finn om tog emot den. Han stod tyst ett tag och läste. Han såg upp på Blaine igen. "I know you were the one who found him. But why are you still here? I mean, not even Santana or Brittany would stay for this long... but on the other hand you don't have Sue Sylvester as a teacher..." Blaine lät Finn stå kvar med ett dumt ansikte i några sekunder medans han tänkte. Skulle han säga som det va? Skulle de acceptera honom? Och vad skulle hända om... "han" fick reda på det? Kalla ord ekade genom hans tankar: "If you tell anyone, i'm gonna kill you" Blaine kände en rysning längst ryggraden. "Han" skulle aldrig få reda på det. Eller?
"Dude, dude wake up." Blaine ryckte till och flög upp ur stolen. "Whoa whoa, easy there tiger" Blaine blinkade några gånger och fick se Finn stå framför honom med höjda händer. Blaine andades ut och såg ursäktande ner i golvet. "How's he doing?" Blaine vred på huvudet och såg på Kurt som fortfarande sov djupt. Blaine plockade upp skrivblocket där han hade skrivit ner situationen för Brittany och Santana. Han reckte över den till Finn om tog emot den. Han stod tyst ett tag och läste. Han såg upp på Blaine igen. "I know you were the one who found him. But why are you still here? I mean, not even Santana or Brittany would stay for this long... but on the other hand you don't have Sue Sylvester as a teacher..." Blaine lät Finn stå kvar med ett dumt ansikte i några sekunder medans han tänkte. Skulle han säga som det va? Skulle de acceptera honom? Och vad skulle hända om... "han" fick reda på det? Kalla ord ekade genom hans tankar: "If you tell anyone, i'm gonna kill you" Blaine kände en rysning längst ryggraden. "Han" skulle aldrig få reda på det. Eller?
"Dude... are you okay? You look like you're about to get sick." Blaine väcktes från sina tankar med ett ryck och såg ner på Kurt igen. Det kan hända att "han" får reda på det. Men när han såg på Kurt så kände Blaine på något sätt att det var värt det. Blaine tog Kurts hand i sin och såg menande på Finn. Finn såg lite förvirrad ut i ett ögonblick. "oh" sa han. När budskapet hade sjunkigt in yttligare så upprepade han sig själv. "OH"
2012-09-17 @ 20:38:28
Permalink Luminous Kommentarer (1)
Permalink Luminous Kommentarer (1)
Klaine
2012-09-16 @ 22:17:02
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Svar på kommentar
Dessi:
HANNA
SKRIV MER
SERIÖST
MINST EN OM DAGEN
MINST
poss c:
SKRIV MER
SERIÖST
MINST EN OM DAGEN
MINST
poss c:
Svar:
I SHALL TRY, I PROMISE.
Fanny:
OMG HANNA KEEP GOING THIS IS GOLD!!
:3 YOU MAKE ME A HAPPY PEASANT
2012-09-13 @ 20:32:43
Permalink Luminous Kommentarer (0)
"So Mr. Hummel, it looks like nothing is broken but it seems like you've got a pretty bad concussion" "yaaay" Kurt suckade högt. "The scar on your hand seems to be well taken cared of, did you do it yourself?" "No Blaine did it." Kurt nickade mot Blaine som satt på stolen till höger om honom. Skolsköterskan log vänligt. "Well Blaine you did a great job. I don't know how or where you learned that but if it wasn't for you he would probably have that scar for life." Blaine nickade mot henne och log. Skolsköterskan fortsatte att prata vård med de båda pojkarna. Blaine lyssnad koncentrerat och Kurt stängde av öronen. Han kände sig lättad. Det här hade kunnat sluta precis hur som helst. Santana hade överdrivit när hon skrek på klassen. Men Kurt kände på sig att han inte varit i skolan at the moment om han inte lyckats fly i rättan tid. Han hade haft väldigt tur. Ingenting brutet utanbara ett löjligt ärr och en liten hjärnskakning. "So Kurt what do you think about that?" Kurt svarade inte utan fortsatte att stirra framför sig med stora ögon. Blaine puttade honom irriterat i sidan. Kurt blinkade till. När han några sekunder senare återfunnit sin koncentration så såg han upp på skolsköterskan. "About what?" Hon suckade och upprepade frågan. "How do you feel about staying here the rest of the day?" Kurts ögon vidgades "What for?" "Your head needs some rest. I can give you a pill but it will make you quite sleepy. So you can sleep on the nursing bed in here for the day. Also I think you need some help to get home. I don't think you should drive" "Well, anything to skip math, so i'm fine with the free drugs thing. But I don't have anyone to take me home. But it's okay. I can drive." "What about you?" skolsköterskan nickade mot Blaine. "You you have a driving licence?" Blaine nickade långsamt. "Will you be able to drive Mr. Hummel home?" Bline nickade igen. Kurt såg på skolsköterskan och sen på Blaine. "Whoa whoa whoa, hold on." De båda vände sig mot Kurt. "I am supposed to look after Blaine. Not vica versa!" Skolsköterskan höjde på ett ögonbryn. "Well Mr. Hummel, vica versa or not. Mr. Andersson is taking you home today." Blaine log lite. Kurt suckade. Kurt ställde sig upp. Han var på väg att protestera igen men kände hur hans huvud började bulta kraftigt. Han sjönk ner på stolen. "Fine whatever. Can I get the drugs now?"
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 10.
Okej, JAG HAR SÅ JÄTTE JÄTTE LEDSEN. JG SKA BLI BÄTTRE PÅ UPPDATERING. LOVAR
"So Mr. Hummel, it looks like nothing is broken but it seems like you've got a pretty bad concussion" "yaaay" Kurt suckade högt. "The scar on your hand seems to be well taken cared of, did you do it yourself?" "No Blaine did it." Kurt nickade mot Blaine som satt på stolen till höger om honom. Skolsköterskan log vänligt. "Well Blaine you did a great job. I don't know how or where you learned that but if it wasn't for you he would probably have that scar for life." Blaine nickade mot henne och log. Skolsköterskan fortsatte att prata vård med de båda pojkarna. Blaine lyssnad koncentrerat och Kurt stängde av öronen. Han kände sig lättad. Det här hade kunnat sluta precis hur som helst. Santana hade överdrivit när hon skrek på klassen. Men Kurt kände på sig att han inte varit i skolan at the moment om han inte lyckats fly i rättan tid. Han hade haft väldigt tur. Ingenting brutet utanbara ett löjligt ärr och en liten hjärnskakning. "So Kurt what do you think about that?" Kurt svarade inte utan fortsatte att stirra framför sig med stora ögon. Blaine puttade honom irriterat i sidan. Kurt blinkade till. När han några sekunder senare återfunnit sin koncentration så såg han upp på skolsköterskan. "About what?" Hon suckade och upprepade frågan. "How do you feel about staying here the rest of the day?" Kurts ögon vidgades "What for?" "Your head needs some rest. I can give you a pill but it will make you quite sleepy. So you can sleep on the nursing bed in here for the day. Also I think you need some help to get home. I don't think you should drive" "Well, anything to skip math, so i'm fine with the free drugs thing. But I don't have anyone to take me home. But it's okay. I can drive." "What about you?" skolsköterskan nickade mot Blaine. "You you have a driving licence?" Blaine nickade långsamt. "Will you be able to drive Mr. Hummel home?" Bline nickade igen. Kurt såg på skolsköterskan och sen på Blaine. "Whoa whoa whoa, hold on." De båda vände sig mot Kurt. "I am supposed to look after Blaine. Not vica versa!" Skolsköterskan höjde på ett ögonbryn. "Well Mr. Hummel, vica versa or not. Mr. Andersson is taking you home today." Blaine log lite. Kurt suckade. Kurt ställde sig upp. Han var på väg att protestera igen men kände hur hans huvud började bulta kraftigt. Han sjönk ner på stolen. "Fine whatever. Can I get the drugs now?"
Cirka 20 minuter senare så hade Kurt slocknat på sjukhusbristen. Han låg på rygg med benen slarvigt uppslängda på madrassen under sig. Han hade en arm för ansiktet och den andra vilade på hans mage. Blaine log lite när han studerade pojken framför sig. Av någon anledning så kunde han inte sluta stirra. Det skrämde honom. Men på ett underbart sätt. Han gillade Kurt. Som vän alltså. Bara som vän, inget annat. Han kände ju knappt pojken. När skolsköterskan kom in i rummet så slet han blicken från Kurt och stirrade demostrativt ut genom fönstret. "Hey, Andersson." Skolsköterskan log lite finurligt mot honom och Blaine rodnade. "I'm on my lunch-break now. Do you want to stay with him?" Blaine nickade. "Alright, i'll see you later." Hon gick ut ur rummet. Blaine vände blicken mot Kurt igen. Han vred sig i sömnen och mummlade något ohörbart. Blaine log igen. Efter några minuter av tveksamhet så tog han tag i Kurts hand. Fjärilar fladdrade i hans mage och han lutade sig tillbaka i stolen, med Kurts hand fortfarande i sin.
2012-09-13 @ 20:29:00
Permalink Luminous Kommentarer (0)
När de kom in i klassrummet så var hela glee klubben redan där och de fick stora ögon när Kurt kom haltande genom dörren. Blaine skyndade sig fram för att dra ut en stol åt Kurt som satte sig på den. Han hade berättat för de båda flickorna på vägen dit om hur Blaine hade hittat och hjälpt honom. "Thanks Blaine." Blaine tittade förvånat upp på Santana som log lite mot honom. Kurt blev också lite förvånad över att hon använde hans förnamn och inte "midget" eller "Lady boy" men antog att det hade med helgens händelser att göra. "For god sake Kurt can't you keep out of fights" Rachel stirrade på honom med hård blick. Finn som satt bredvid Rachel följde hennes exempel och sa: "Dude you need to stop this think about Burt." "Fuck you two." Kurt lutade sig tillbaka i stolen och stirrade framför sig. Finn och Rachel fortsatte att kasta ord som "irresponsible" och "acting like nothing" mot honom i cirka 30 sekunder innan Brittany reste sig upp och sa med hög röst: "What are you doing to him, can't you see he's been hurt!" "Yeah and it's his own fault, he was the one who entered the fight Brittany" sa Rachel och tittade ner på henne. Santana ställde sig upp bredvid Brittany och såg ut som om hon var på gränsen till att börja skrika på spanska igen: "He was jumped you moron not a lot he could have done, he probably would be less hurt if he hadn't been protecting Brittany and me, I know this because Blaine found him passed out in his garden last night after using all his strength to save me and Britts, so shut it Stubbles or I will go all lima heights!" Rachels satt med öppen mun och stirrade på Kurt. Finn såg sig förvirrat omkring i rummet som om han letade efter stöd. "Dude... why didn't you tell us?" Sa Puck från sitt hörn i klassrummet. "You didn't give me a fucking chance" Sa Kurt och stirrade tillbaka på Rachel. "Now listen here man boobs and hobbit, I'm pretty sure Kurt has a broken rib, fucked up his ankle, bruising from being strangled and cuts from a broken bottle and he has all of that because he was protecting me and Brittany from the same fate, he's a fucking hero!" Santana hade börjat skrika igen utan att bry sig om att hela rummet inkulsive Mr. Shue nu lyssnade till varenda ord. När hon skrikit klart på spanska så satt hela klassrummet i tystnad. Efter några minuter så bröt Mr. Shue tystnaden: "Blaine can you take Kurt to the nurse's office please" Blaine nickade hastigt och reste sig upp. Han tog Kurt under armen och stödde honom ut ur rummet.
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 9.
Hej alla fina! Sorry att det har tagit sån tid! Men jag har haft min första skolvecka. Hoppas att ni kan förlåta mig. Kram!
Kurt puttade upp huvuddörrarna till skolan. Han började gå genom den stora korridoren i riktning mot sitt skåp. Innan han hunnit gå mer än 5 meter så blev han tacklad av en blond cheerleader. "Oww!" Brittany hade slagit armarna om honom lite för hårt och hans nya blåmärken skrek i protest. "Brittany it hurts." Brittany vägrade släppa taget om honom och Kurt bad en tyst bön att hon åtminstonde kunde lätta på greppet. "I missed you Kurty." Kurts hjärta smälte lite och han kramade henne tillbaka. "I missed you too Britts." Hon släppde taget och såg på honom med stora ögon. "Kurt, Santana told me you were in trouble. You really shouldn't fight with anyone. They might want to steal your fairy glitter, just like in Peter Pan. And then they can start to - " "Kurt?" Santana stod bakom honom men han kunde se hennes skyldiga ansikte framför sig innan han vände sig om. Hon andades ut i chock när hon fick se Kurts ansikte. "Oh my god what did they do to you?, I know I shouldn't have left you but I thought it would be worse if we stayed!" Sa hon utan att släppa blicken från hans skadade ansikte. "Chill girl, yes they got a bit handsy but I managed to get out of there before anything went down." Santana såg ner i marken och Kurt kunde tydligt se att hon klandrade sig själv. "Oi, Santana listen. This wasn't your fault. You had to get yourself and Britts out of there. You did the right thing." Hon nickade lite och tittade upp igen. Hon skulle precis öppna munnen för att säga något när Brittany hoppade på Kurt igen. Han drog ihop ansiktet i smärta och staplade bakåt. "Britts, stop it. You're hurting him!" Santana rusade fram och drog bort flickan från Kurt. Brittany såg lite skamsen ut och såg upp på honom "Sorry Kurty." "It's alright Britts, But I think I might need some help to get to glee now." De båda flickorna stödde honom under armarna och med gemensama krafter började de gå mot sin lektion.
2012-09-02 @ 15:33:00
Permalink Luminous Kommentarer (3)
Permalink Luminous Kommentarer (3)
Luminous - Del 8.
Kurt vaknade nästa morgon med en dunkande huvud. Hans handflata pulserade av smärta och gårdagens händelser var fortfarande suddiga. Han öppnade ögonen långsamt och såg sig omkring. Det slog honom att han inte hade en aning om var han var. En iskall, rinnande känsla spred sig över hans ryggrad och han försökte desperat indentifiera sin omgivning. Han låg på en mjuk säng som stod i ett hörn av ett litet rum. Bredvid sängen så stod det ett litet skrivbord med en dator och ett antal utspridda böcker. En stor bokhylla fylld med skivor och böcker stod lutad mot en av de kortare väggarna. Brevid bokhyllan så hängde en gammal och tydligt älskad gitarr på en spik. Väggarna var täckta av posters på diverse band och artister. Kurt antog att han befann sig i ett rum som tillhörde en pojke i hans egna ålder. Han lugnade sig lite. Hans första tanke var att de båda männen hade hittat honom mitt i natten och tagit med sig honom hem. Kurt försökte sätta sig upp. Men när hela rummet började snurra igen så föll han tillbaka ner på sängen. "God damnit!" sa han för sig själv och höll händerna för ansiktet. Kurt hörde steg utanför dörren och hans hjärta började slå lite snabbare. Stegen saktade ner och stannade utanför sovrumsdörren.
Blaine tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Han stannde till när han såg att Kurt var vaken. "Oh yeah great.... the silent wonder twin." Kurt stängde ögonen igen och Blaine log lite. Han gick fram till skrivbordet och ställde ner en bricka med mat på ett par böcker. Kurt öppnade ögonen och följde honom med blicken. "How did I get here?" Blaine tittade ner på honom och gick sedan fram till sin bokhylla. Han tog fram en liten whiteboardtavla och en penna och började skriva. Kurt suckade och höjde på ögonbrynen. Han var riktigt trött på pojkens skrivande. Blaine visade tavlan för Kurt som läste högt: "You crashed in my front yard last night." Kurt såg sig lite generat omkring. "Oh... ehm sorry bout that. I... I was ehm running from ehm nevermind." Blaine höjde på ögonbrynen. Han satte sig ner på sängen bredvid Kurt och började skriva igen: "You were in my garden with a bloody face, I think you owe me an explanation here." Kurt tittade upp på Blaine från whiteboardtavlan och suckade. Han försökte sätta sig upp och stönade till av smärta. Blaine skyndade sig fram för att hjälpa honom. "Do you have like ice or something?" Blaine nickade och skyndade sig ut ur rummet. Kurt lutade sig mot väggen och sög upp situationen. Han hade crashat i Blaines trädgård. Det hade varit meningen att han skulle ta hand om Blaine inte tvärt om. Han tittade upp i taket. Han hade verkligen överträffat sig själv den här gången. Det stack till i handflatan. Kurt svor och tittade ner på den. Han fick till sin förvåning se att den var inlindad i ett bandage. Han tog upp sin ipod ur jeansfickan och speglade sig på baksidan. Blodet var borta från hans ansikte, men det hade ersatts med en stor blåtira. "Great." Kurt lutade sig tillbaka mot väggen igen. Blaine kom in i rummet med en påse is i handen. "Thanks." sa Kurt och tog den. Han tittade upp på Blaine igen och sa med lite lägre röst. "Oh and... Thanks, you know for patching me up again." Han höll upp den inlindade handen mot Blaine som nickade lite lätt. Blaine bet sig i läppen. Han satte sig ner bredvid Kurt igen som suckade. "Fine" sa han "I'll tell you, but I'm pretty sure you won't approve."
2012-08-26 @ 22:49:00
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 7.
"So how do we get to this big party?" muttrade Kurt och himlade med ögonen. "Thing is pretty boy, the party starts right here." De båda männen kom närmare. Kurt backade bakåt och snubblade över parkbänken. Han landade bredvid den och såg upp på männen. Den kortare av de båda böjde sig ner och tog tag i Kurts krage. Kurt trevade med händerna över marken bredvid sig i jakt på ett vapen eller något han skulle kunna försvara sig med. "So, how do you feel about joining us back to our place?" Kurts hand slöt sig kring den spruckna flaskan som landat under bänken. Han väntade på att mannen skulle komma tillräckligt nära innan han slog till. Han var bara några centimeter från mannens ansikte när han slog honom i huvudet med flaskan. Mannen skrek till av smärta och förvåning. Kurt använde sig av motståndarnas chock och kravlade sig bakåt. Han reste sig upp och ströck håret ur ansiktet. Han kände hur något varmt rann nerför hans panna. Han tittade ner på sina händer och såg hur han blödde kraftigt på höger handflata. Han måste ha skurti sig när han tagit tag i den trasiga flaskan. "You should not have done that kid!" Den andra, längre mannen kom rusande mot Kurt med höjd knytnäve. Kurt hoppade åt sidan i sista stund och landade några meter från den första mannen som sparkade honom i sidan. Kurts lungor tömdes på luft och han böjde sig framåt. Den första mannen drog upp honom på knä och boxade honom i ansiktet. Kurts syn försvann för en sekund. "Hey, What the hell are you doing?" Kurt blinkade bort smärtan och öppnade ögonen. Hans suddiga syn kunde knappt urskilja scenen framför sig. De båda männen hade vänt sig om från honom och stod nu och skrek åt den manliga bartendern. Med adrenalinet pumpade i ådrorna så såg Kurt sin chans. Han reste sig upp och sprang för allt han var värd. Han saktade inte ner förens han var minst ett kvarter bort från baren och de två männen. Det var då verkligeheten slog honom hårt i sidan. Hans hand blödde kraftigt, han kunde knappt se klart och han haltade när han gick. Han hade inga pengar så han kunde inte ringa en taxi. Han hade inte sin mobil på sig och han visste inte var han var. Det var mörkt och han kunde inte urskilja området han befann sig i. Kurt fortsatte att stapla sig fram genom mörkret och kände hur adrenalinet långsamt rann ut ur hans kropp.
En halvtimma senare så hade Kurt vandrat genom ett dussin kvarter. Blodförlusten, alkoholen och sömnbristen tog över och han släpade fötterna bakom sig. Han stängde ögonen för en sekund. Innan han visste ordet av det så hade han snubblat över en sten och Kurt förlorade medvetandet innan han nuddade marken. Han drog med sig en stor sopptunna i fallet. Den var gjord av metall och skrället ekade genom nattluften.
Blaine låg på sin säng och stirrade upp i taket. Han följde takfläkten med blicken och suckade för sig själv. Då och då så vibbrerade hans mobil i fickan och han tog upp den för att svara på sina kamraters desperata sms. "Blainey come on, The Warblers are not the same without you! It was so much funnier when we were 'Blaine and the pips' you know." Blaine log för sig själv. Wez och Dave hade skickat liknande sms till honom hela kvällen, bädjandes om att han skulle komma tillbaka till Dalton. Blaine saknade dem så det gjorde ont, och han ville så gärna säga som det var. Men han kunde inte. Istället så svarade han med den lögnen han ljugit ihop kvällen innan han lämnat Dalton. "I miss you guys to Wez, you know that. But I won't come back. Mckinley has a better program for my education and my parents think it's the right thing. I've already told you that. And Dave told me about your new leadsinger, this kid called Sebastian something. You'll be fine!" Det var en enkel lögn som vem som helst kunde genomskåda. Mckinley hade de sämsta betygen i hela staten och Dalton hade det bästa. Hans kamrater hade självklart genomskådat lögnen på en gång men Blaine stod kvar vid den. Hans mobil pep till igen, han tog upp den och läste: "Whatever. And for the record. Sebastian does NOT have the Warbler or Dalton spirit. That kid is trouble. Oh and Jeff and Dave says hi btw." Blaine skrattade till när han öppnade bilden som Wez hade skickat. Bilden föreställde Jeff och Dave som satt på Wez säng i deras sovrum på Dalton och grät hysteriskt över en bild som föreställde Blaine och The Warblers från Sectionals året innan. Gud vad han saknade dem.
Ett högt skrammel utifrån fick honom att hoppa upp från sängen. "What the hell?" tänkte han för sig själv och gick fram till fönstret. Han stirrade ut i mörkret och fick se att familjens sopptunna låg på marken. En mörk silluett avtäcknade sig bredvid den på marken och Blaine hjärta började slå snabbare. Det var helt klart en människa som låg avsvimmad i deras trädgård.
2012-08-25 @ 22:00:00
Permalink Luminous Kommentarer (1)
Permalink Luminous Kommentarer (1)
Luminous - Del 6.
Kurt ryckte i ytterdörren. Den var låst. "Dammnit Santana." Han stod och tänkte ett tag. Han gick runt huset och in på bakgården. Glasdörren var också stängd. Kurt svor och såg sig omkring. Han fick se att fönstret till Santanas och Brittanys rum var öppet. Möjligen bara en centimer, men tillräckligt öppet för att han skulle kunna lirka upp det med sin fickkniv. Fönstret var väldigt litet och det tog honom några minuter att kråla sig igenom det. Han landade klumpigt på golvet under sig med en duns. Fönstret satt högt upp och han hade landat med ryggen före. "God, I'm gonna kill her." Kurt reste på sig, sträckte försiktigt ut sitt nu ömmande ben och haltade sedan ut i vardagsrummet. Han sparkade av sig kängorna och gick fram till kylen. Han tog ut en öl och lutade sig mot väggen. Kurt tänkte tillbaka på vad som hade hänt tidigare samma kväll. Han hade varit på håret till ungdomsfängelse. Han tänkte på allt Noah Puckerman hade sagt om sådana ställen. Det han hade fått höra lät inte så där jätte inbjudande. Plötsligt slog det honom hur lite han brydde sig. Det var en skrämmade känsla, att inte bry sig. Han tog en klunk av ölen, suckade och tittade upp i taket. Ett högt pip från andra sidan av rummet avbröt hans tankar. Kurt gick fram till telefonen bredvid mickron och tryckte på den röda, blinkande knappen.
"First new message received today at 09:58 - Hey sweetie its Carol just wanted you to call me, I visited your father this morning, the doctors are running some new tests, come over for dinner soon and call me back please Kurt, your father wouldn't want you to be alone." Kurt suckade och klickade på "delete." Han gillade Carol men han kunde inte leka "Happy family" med henne. Han var inte en del av hennes familj och han kunde inte riskera någon komma för nära.
"Second new message received today at 13:32 - Hey Boo Cedes here, you ran past me at glee, please call me I'll promise to listen this time". En till suck och Kurt tryckte på "delete." Nog älskade han fortfarande Mercedes men han kunde inte släppa hur hon hade ignorerat honom när han hade behövde henne som mest. Och han kunde inte umgås med henne nu när han höll på som han gjorde. Hon förtjänade en bättre vän.
"Third new message received today at 13:58 - Kurt its Rachel stop ignoring my calls and my notes at school, there's a new show at the community theatre so break out your jazz hands and I think that we should - " Kurt tryckte ennu en gång på "delete."
"Last message received 17:50 - Hey Hommol! Its Sanny and Britts, we went to the store, Britts wanted some candy, so we went to get some. We'll be back in 20, so get cooking, break out the spirits and start calling up the man candy. Britts shut up! Wait what? You looked the door? oh great". Ett klick och telefonen pep igen "You have no messages." Kurt log lite. Han hade verkligen börjat tycka om de båda flickorna. Han som annars undvek närhet från någon var okej med situationen. Santana hade det också tufft hemma och körde med "Bad attitude" precis som han själv. Han hade också ett helt nytt perspektiv på Brittany. Andra såg henne som en korkat cheerleader som strulade runt och inget mer. Kurt såg bara sin vän som någon som hade annat perspektiv på världen, och som längtade efter närhet. Kurt tyckte att han var väldigt lik de två missförstådda flickorna. De hade blivit hans "Confidants" och kunde se förbi hans sköldar och såg den gamla Kurt, som nu var lite vassare runt kanterna.
20 minuter senare så öppnades ytterdörren i hallen. "Kurtie we're back!" Kurt kom ut från köket och hjälpte dem av med jackorna. "Smells good babe" Sa Santana och kysste honom på kinden. Han puffade henne på axeln. Hon blinkade och gav honom ett litet leende. Kurt himlade med ögonen och hjälpte Brittany att knäppa upp sin jacka. "Dinner will be ready in five." "Oh great, I'm starving!" Brittany sjönk ner i soffan och Santana följde efter Kurt ut i köket. "So, what happend? What the the Anderson kid do? Do you want me to punch him? Cuz It's no problem, I really want to." "Cool down mom." Kurt vände sig från kylen och räckte henne en flaska öl. Hon tog emot den och släppte honom inte med blicken. "Well, what happened then?" Kurt förklarade hela historien för henne och hon lyssnade noga. När hon fick höra att Jackson hade kommit undan utan straff så svor hon högt på spanska och sparkade väggen. När han berättat klart så stirrade hon på honom några sekunder. "Soo... they want you to be a full time nanny to the gay Winklevii Twin?" "Basically" "Well, that sucks." "Tell me bout it."
Efter maten så gick Santana ut i skafferiet. Hon kom tillbaka 5 minuter senare med två flaskor vin. "I just can't believe I have to look after that pretty pony, I don't even know what they want me to help him with. " Kurt hade just insett att han skulle vara tvungen att ge upp en hel del av sitt liv för att se efter Blaine. Han låg på soffan med händerna för ansiktet. Brittany satt mitt emot honom med stora ögon. "Kurty when you look after him, would you let me go for a ride on him?" "What?!" Santana kom in i rummet och stirrade på Brittany. Kurt tog bort händerna från ansiktet och tittade på henne med höjda ögonbryn: "Brittany what the hell?" "It's just that I have never been on a horse before and I really want to try it." Kurt satte sig upp: "Britts I'm not talking about a real pony, I was talking about Blaine." Han gav Santana en menande blick. Santana slappnade av och satte sig i soffan bredvid Kurt. "Oh" Brittany såg besviken ut och återgick till att sortera sina godisar enligt färg. "This sucks!" Kurt slängde sig i soffan igen. "Now, Kurt. Calm down and listen to aunt Tana, have some wine and stop think about it." Hon räckte honom glasflaskan och han tog emot den.
Någon timma senare så stod en halvtom flaska vin på bordet och Brittany dansade omkring i lägenheten, Hon nynnade för sig själv. Kurt satt kvar i soffan och Santana låg med huvudet i Kurts knä. Hon följde de tre intattuerade ringarna på Kurts fotled med fingrarna och suckade för sig själv. Kurt tog en sista klunk ur flaskan han hade i handen och sa: "Well I think its time we ditched this joint and go where the real party is" "Yeah, Yeah I can't stand Brittany singing anymore Bieber."
De tog en taxi till "scandals" och brydde sig inte om att ta med sig några fejkade leg. När de kom in så satte de sig i baren. Baren var full av folk och det dunkade musik i högtalarna. Några drinkar senare så hade Santana och Brittany tagit över dansgolvet. Brittnay imponerade med sina otroliga dansrörelser. Hon hade praktiskt taget börjat break dansa på golvet och Santana dansade utmanande med en kille som såg ut att vara i 25 års åldern. Kurt som kände sig lite för bubblig för dans satt bara och tittade på. Han busvisslade gång på gång åt Brittanys dansrörelser.
"Can I buy you a beer?" Kurt vände på huvudet. En pojke i hans egna ålder satt bredvid honom. "I already have one." Sa Kurt och försökte överrösta musiken. "Well then, can I pay for the one you have?" Kurt log lite och tog en närmare titt på pojken. Han hade ljusbrunt hår, ett spetsigt ansikte och log ett alldeles för vitt leende. "I'm Sebastian." Pojken sträckte fram handen och Kurt tog den, "Kurt." Vid två tiden så hade Brittany tuppat av utav värmen och Santana stödde henne genom baren fram till Kurt. "Hey loverboy, we need to get home now." När hon inte fick någon respons så klippte hon till honom i huvudet och han drog bort sig från Sebastians ansikte. "What?" "We need to go home, Britt past out. You can hook up next time." Kurt hoppade av barstolen och hjälpte Santana att stödja Brittnay. "Oi Kurt! so... what that's it?" Sebastian hade ställt sig framför dem. "Sorry ladyface but Kurt and I are a bit busy at the moment." Santana började bli irriterad. Kurt blinkade åt honom och de började gå mot utgången. "Who was that anyway?" "Just some random guy I'll never meet again." Sa Kurt och lät lite nöjd. Santana himlade med ögonen: "Whatever."
De kom ut på parkeringen och hjälpte Brittany ner på en parkbänk. Santana tog upp sin mobil ur fickan och skulle precis ringa en taxi när två vuxna men kom gående mot dem. "Hey sweetcheeks, ditch the women and come back to the real party." Den längre av de två männen log ett obehagligt leende. Kurt tittade upp på dem: "Fuck of" "Now now be nice or we might not be so nice to your friends.". Den andra mannen slog sönder en ölflaska mot bänken och Kurt insåg hur farliga de två berusade männen var. "Get out of my face!" Santana hoppade upp. Kurt övervägde situationen. "Fine, I'll come if you let my girls out of it." "Whatever they aren't any use to us anyway". "Kurty" Brittany vaknade till. "Just fucking go. Santana now" Han stirrade in i hennes mörka ögon. Hon tvekade men insåg att hon inte hade något val. Hon tog tag i Brittany och skyndade sig därifrån. "So how do we get to this big party?" muttrade Kurt och himlade med ögonen.
2012-08-22 @ 22:12:00
Permalink Luminous Kommentarer (3)
Permalink Luminous Kommentarer (3)
Luminous - Del 5.
Kurt stirrade på Blaine som såg ner i marken. "What for?" Santana tog ett varnande steg framåt. "Miss Lopez, this is none of your business." Santana log och gick fram till Figgins. "Okay, here's what's gonna happen. You are gonna tell me what the hell is going on. Because you see, I am a lesbian. So basically anything you say to me can be used against you as discrimination or as hate crime. And whatever this midget (hon tittade på Blaine som undvek hennes blick) has told you, i bet he is lying. He doesn't know shit bout Kurt" "Santana just back of, I can handle it." Kurt drog tillbaka Santana i kragen. Han grävde i sin jackficka efter sina husnycklar och kastade dem till Brittany som fångade dem. "I'll be fine. Just go home, I'll see you later. And yes i will keep you updated" fortsatte han när Santana öppnade munnen.
Kurt följde efter Blaine och rektorns ryggar in på kontoret. "Please, sit down." Blaine gjorde som han blev tillsagd medans Kurt stod kvar vid dörren. Han vilade en misstänksam blick på papprerna som låg utspridda på rektorns skrivbord. "Both of you." Kurt gled långsamt ner i stolen bredvid Blaine. "What's that?" sa han och pekade på papprerna. "This is the reason both of you are here today." Blaine tittade upp med orolig min. "Mr. Hummel, after your fight with Mr. Jackson in the cafeteria this morning his mother reported you for strong violence at the social service" "What!? This is crap! Did he care to mention what he did to freaking deserve it?!" "And the social service took a look at your criminal record. " Figgins låtsades inte om Kurt och fortsatte utan avbrott. "We both now that your record isn't the cleanest one. And the only chance for you to avoid juvenile is to work for the social service" Kurt stirrade framför sig. Nog hade han gjort en hel del dumheter det här året, men han hade aldrig fått en så allvarlig tillsägelse som det här. Vad skulle hans pappa säga om han vaknade upp och Kurt var fast i ungdomsfängelse. "What do they want me to do?" Han fick inte hamna där. Han fick inte. "Thats the reason Mr. Anderson is here with us. His 'talking problem' is reported at the social service as well. You will get the mission to look after him." Kurt stirrade på Figgins. Hur korkade fick de bli? Han kan knappt ta hand om sig själv, hur fan ska han kunna ta hand om en annan levande varelse, som dessutom är etta som skolans most wanted? Kurt vände på huvudet och stirrade på Blaine som såg lika rädd ut som Kurt kände sig. "You have got to be kidding me! I am supposed to be the life guard to this freking 3 year old?!" "Mr. Hummel don't shout in my office. I think you should see this as an opportunity, this is not a hard mission"
Kurt stängde bildörren med en smäll och lutade huvudet bakåt på huvudstödet. Han blundade. Ett smattrande ljud som blev högre och högre fick honom att öppna ögonen igen. Det hade börjat regna. "Oh shit" Kurt insåg att Santana och Brittany antagligen var utom sig av oro. Han fiskade upp mobilen ur fickan och skrev ett snabbt meddelande till Santana: "Hi there satan, i got out of trouble but i some things happend. Talk to ya when i get home." Efter han klickat på knappen "send" så körde han ut från parkeringen och ut på vägen. Han nynnade lite på Disturbia och trummade med fingrarna på ratten när han körde genom ovädret. Han kikade ut genom den blöta sidrutan till höger och fick se en väldigt blöt Blaine Anderson som sprang längst den rinnande trottaren. Kurt bet sig i läppen innan han svängde av och stannade bredvid Blaine. "Let mission protect the geek begin then." sa han för sig själv innan han vevade ner bilrutan och tittade ut på Blaine. "Hey, do you need a ride?" Blaine såg sig omkring. "Don't worry, i don't bite." Blaine tog tag i handtaget på bildörren och öppnade den. Han gled ned på passagerarsätet och la sin väska i knät. Han såg sig nervöst omkring och undvek ögonkontakt med Kurt. "So, midget, where do you live?" Blaine tog upp sin mobil och skrev in sin adress med fummliga fingrar. Han visade det för Kurt som visslade till. "Wow, fancy area, are your parents like rich or something?" Blaine svarade inte utan tittade bara framför sig. "Nevermind then" Kurt suckade och startade bilen.
Kurt saktade in och stannade på gatan utanför Blaines angivna adress. "There you go Blaine." Blaine log lite när Kurt nämnde honom vid förnamn. Blaine öppnade dörren och gick ut i regnet igen. "Hey Blaine! hold up" Blaine vände sig om igen. "Do you want a ride on monday morning?" Blaine höjde på ögonbrynen. Han hade verkligen inte trott att Kurt tänkte hålla fast vid sitt uppdrag. Men se där. Kurt tittade frågande på honom: "Well, do you want me to write it down for you or what?" Blaine skakade på huvudet och signalerade för Kurt att han gärna ville följa med på måndag. "Great, I'll pick you up at eight."
2012-08-21 @ 22:10:00
Permalink Luminous Kommentarer (0)
K: No more gas, in the red
B & S: Can't even get started
K: Nothing heard, nothing said
B & S: Can't even speak about it
K: All my life on my head
B & S: Don't wanna think about it
K: Feels like I'm going insane, yeah
S & B: Your minds in
K : Faded pictures on the wall
B & S: It's like they're talkin to me
K: Disconnection, no one calls
B & S: The phone don't even ring
K : I gotta get out, oh
Figure this shit out
It's too close for comfort
S: Release me from this curse I'm in
Tryin' to maintain but I'm struggling
If you can go-o-o-o-o-o
Think I'm gonna ah ah ah ah aah
K & B: Put on your brake lights
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 4.
Hej hej här kommer del fyra! I den här delen så kommer alla grupperna att uppträda. Jag har använt mig av låtar som redan sjungs av samma karaktärer i serien. Så ni kan hitta alla låtarna på Spotify, Itunes och Youtube för mer inlevelse om man säger så. Den enda ni inte kan hitta är "Disturbia." Eftersom den sjungs inte i serien glee utan jag kom själv på att den skulle sjungas.
The New Directions hade samlats i aulan. Eleverna hade satt sig på sina platser nära den stora scenen. Mr. Shue stod mitt på den och tittade ner på sin klass. "So, are you guys ready for the competition?" Han pratade högt så att alla skulle höra och log när hans klass busvisslade och tjoade uppmuntrande tillbaka. "That's the spirit that will bring us to nationals guys! Alright, group number one - the floor is yours." Rachel och Tina hoppade upp från sina platser och tog Mr. Shues plats på scenen. Tina sprang in bakom gardinerna medans Rachel ställde sig längst fram vid kanten. "Mercedes is home with a cold today so I will take her place and perform with Tina. We are gonna perform the song 'what a feeling' by Irene Cara. And we will be singing this song with our minds on the road to nationals!" Rachel backade och ljuset dämpades. Några strålkastare tändes och Rachel började sjunga:
Alla utom Kurt ställde sig upp för att applodera."Wow girls, that was incredible!" "We know, and thank you Mr. Shue." Sa Rachel medans hon satte sig ner på sin plats igen. Tina landade snart bredvid henne, lätt andfådd men med ett stort leende på läpparna. "Yeah all I could think about was Nationals!" Mr. Shue log mot dem. "Alright, group number two - take the stage!"
Mike och Artie gick av scenen. De hade framfört låten "P Y T" Artie hade sjungit och Mike hade dansat. De hade varit otroligt duktiga. Precis som alla andra grupper. Quinn och Sam hade framfört låten Lucky ("Ugh so freaking charming" - Santana) Finn och Puck hade sjungit en duett av Bruce Springsteen som hette "Glory Days." De hade också varit duktiga men det hade inte varit det bästa låtvalet. Rachel hade dock avgudat deras nummer och så fort Finn hade satt sig ner så började hon tjata på honom om duettideer hon hade inför framtida lektioner. "Alright, it's time for our last performance for this time. Kurt, Brittany and Santana take the stage."
Kurt var klädd i svarta skinny jeans och en vit skjorta. De båda flickorna var klädda i svarta toppar, vita shorts och svarta kängor. De hade båda satt upp sitt hår i en bulle på huvudet och alla tre hade på sig eyeliner för att ge blekare intryck. De tre vännerna tog plats på scenen och ljuset dämpades.
S & B: "Bum bum be-dum bum bum be-dum bum (Santana och Brittany stod kvar i mörkret.)
K: Whats wrong with me? (Kurt kom fram glidande över scenen medans en enkel strålkastare lyste upp hans bleka ansikte)
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K : Why do I feel like this?
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K : I'm goin' crazy now
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: Whats wrong with me? (Kurt kom fram glidande över scenen medans en enkel strålkastare lyste upp hans bleka ansikte)
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K : Why do I feel like this?
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K : I'm goin' crazy now
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
(Nu stod alla tre bredvid varandra i strålkastarens ljus. Kurt stod i mitten och de båda flickorna stod på varsin sida om honom, fast någon meter bakom.)
K: No more gas, in the red
B & S: Can't even get started
K: Nothing heard, nothing said
B & S: Can't even speak about it
K: All my life on my head
B & S: Don't wanna think about it
K: Feels like I'm going insane, yeah
(Den första versen hade perfekta synkroniserade dansrörelser från de båda flickorna. När bryggan kom så gled Kurt åt sidan med Brittany. De dansade snett bakom Santana som sjöng för allt hon var värd.)
S: It's a thief in the night to come and grab you
K & B: Uh uh
S:It can creep up inside you and consume you
S:It can creep up inside you and consume you
K & B: Uh uh
S: A disease of the mind it can control you
S: A disease of the mind it can control you
K & B: Uh uh
S: It's too close for comfort
S: It's too close for comfort
(När refrängen kom så dansade de alla tre i perfekt synk och helheten i nummret vad precis som önskad.)
K & S & B: Put on your brake lights
You're in the city of wonder
Ain't gon' play nice
Watch out you might just go under
Better think twice
Your train of thought will be altered
So if you must falter be wise
You're in the city of wonder
Ain't gon' play nice
Watch out you might just go under
Better think twice
Your train of thought will be altered
So if you must falter be wise
S & B: Your minds in
K: disturbia
S & B: It's like the darkness is the light
K: Disturbia
S & B: Am I scarin' you tonight
S & B: Your minds in
S & B: It's like the darkness is the light
K: Disturbia
S & B: Am I scarin' you tonight
S & B: Your minds in
K: disturbia
S & B: Ain't used to what you like
K: Disturbia, disturbia
S & B: Ain't used to what you like
K: Disturbia, disturbia
S & B:Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
(Den starka vita strålkastaren dämpades kraftigt och tre nya strålkastare spred ett blodrött ljus över scenen när de sjöng)
K : Faded pictures on the wall
B & S: It's like they're talkin to me
K: Disconnection, no one calls
B & S: The phone don't even ring
K : I gotta get out, oh
Figure this shit out
It's too close for comfort
B: It's a thief in the night to come and grab you
K & S :uh uh
B: It can creep on inside you and consume you
B: It can creep on inside you and consume you
K & S:uh uh
B: A disease of the mind it can control you
B: A disease of the mind it can control you
K & S: uh uh
B: I feel like a monster, oh woah!
B & S: Put on your brake lights
B & S: You're in the city of wonder
B: I feel like a monster, oh woah!
B & S: Put on your brake lights
B & S: You're in the city of wonder
K: city of light
B & S: Ain't gon' play nice
B & S: Ain't gon' play nice
K: ohh oh
B & S: Watch out you might just go under better think twice
B & S: Watch out you might just go under better think twice
K: think twice
B & S: Your train of thought will be altered so if you must falter be wise
B & S: Your train of thought will be altered so if you must falter be wise
K: be wise
S & B: Your minds in
S & B: Your minds in
K: disturbia
S & B: It's like the darkness is the light
K: Disturbia
S & B: Am I scarin' you tonight
S & B: Your minds in
S & B: It's like the darkness is the light
K: Disturbia
S & B: Am I scarin' you tonight
S & B: Your minds in
K: disturbia
S & B: Ain't used to what you like
K: Disturbia, disturbia
S & B: Ain't used to what you like
K: Disturbia, disturbia
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K:ba da da de din da
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K:ba da da da din daa
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: Disturbia
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
B & S: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: Ohhhh, oohhh
(Santana ställde sig ensam under en av de röda strålkastarna som nu övergick till att lysa ner över henne i silver)
S: Release me from this curse I'm in
Tryin' to maintain but I'm struggling
If you can go-o-o-o-o-o
Think I'm gonna ah ah ah ah aah
K & B: Put on your brake lights
S: ohhhhhhhhhh
K & B: You're in the city of wonder
K & B: You're in the city of wonder
S: Ooh, yeah
K & B: Ain't gon' play nice watch out you might just go under better think twice
K & B: Ain't gon' play nice watch out you might just go under better think twice
S: Better think twice
K & B: Your train of thought will be altered so if you must falter be wise
K & B: Your train of thought will be altered so if you must falter be wise
S:if you must falter be wise
B: Your minds in disturbia it's like the darkness is the light
B: Your minds in disturbia it's like the darkness is the light
S: Ah ah, yeah
K: Disturbia
B: Am I scarin' you tonight
K: Disturbia
B: Am I scarin' you tonight
S: Ah ah, yeah
B: Your minds in disturbia
B: Your minds in disturbia
K: Disturbia
B: Ain't used to what you like
B: Ain't used to what you like
S: aaaaahhhh
K: Disturbia, disturbia
K: Disturbia, disturbia
S: Oohohhohohhhoh woahh
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: bum ba da din daaaaa
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: bum ba da dida di daa
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: ohohhohohohh ohhh
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
S & B: Bum bum be-dum bum bum be-dum bum
K: ohohoh oh ahhah
"This is bullcrap! We should have won! We were the best one in there!" Santana och Brittany stod vid Kurt's skåp och tittade på när han plockade ihop sina saker. Santana var rasande över tävlingsresultaten och hade grälat om dem i över 20 minuter: "I mean, the reason nobody voted for us is because they don't want us the pick out the song for Regionals. I had a great idea for it you know! But noooooooooo, no no! Ofcourse little miss Berry who always gets what she wants should be the one." Rachel och Tina hade vunnit med flest röster. Det visade sig att nästan alla (inklusive Rachel själv) hade röstat på dem. Kurt kunde egentligen inte bry sig mindre om vem som vann eller inte, så länge han fick uppträda. Tävlingar var inte något han intresserade sig för längre. Men han hade blivit lite ledsen för tjejernas skull. "I mean we just worked so hard! And now it's all wasted" De hade faktiskt tränat varje eftermiddag i hans källare och jobbat på koegrafin i timmar. "Sanny I thought it was fun to dance on the stage even though we didn't get elected to become president." Brittany gav den andra flickan en tröstande kram och Santana mjuknade lite. "Yeah, you're right Britts. It was fun. Since when did you become so smart anyway?" Brittany fnittrade lite och Santana kysste henne. Kurt stängde sitt skåp och alla tre började gå mot utgången. De skulle äta middag hemma hos Kurt ikväll och efter maten hade de tänkt dra in till stan."Mr. Hummel could you please come with me and Mr. Anderson to my office?" Kurt snurrade runt och fick se Mr. Figgins. Han hade ett allvarliga ögon och bakom honom stod Blaine.
2012-08-21 @ 10:41:00
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Permalink Luminous Kommentarer (0)
Luminous - Del 3
Samma dag så spenderade Blaine sin lunchrast i bibloteket. Det var egentligen inte något som han behövde göra. Men det var de enda alternativet om han ville bli av med Finn, Puck och Sam. Efter de hade försäkrat sig om att det inte fanns några typiska översittare i bibloteket så hade de lämnat Blaine bland böckerna. De var riktigt ivriga för att få komma därifrån. Med tanke på biblotikariens förstulna blickar så kände Blaine på sig att de tre pojkarna inte hade en vacker historia i skolans biblotek.
Blaine satte sig till rätta vid ett bord och tog upp en av sina böcker. Han hade knappt hunnit läsa klart den första sidan i sin bok när ett brak bakom hans rygg fick honom att hoppa högt. "Oh shit!" Blaine vände sig om efter de talade orden och fick till sin förvåning se Kurt sitta på golvet framför en bokhylla några meter från honom. Runt om Kurt låg det flertal dussin böcker. De hade ramlat ner från hyllan och var källan till oljudet. Kurt såg sig omkring och fick se Blaine stå och stirra på honom. Kurt reste sig snabbt och rättade till sin läderjacka. Kurt tittade sedan ner på röran vid hans fötter och upp på Blaine. "I... I dropped a book." Blaines första instinkt var att springa. Men han kände på sig att hans bästa chans att komma ur situationen helskinnad var att stanna där han var. På något sätt så kände han sig inte lika hotad av Kurts närvaro som han gjorde utav resten av fotbollspelarna. "Oh, yeah right. You're the one who doesn't talk." sa Kurt och såg sig lite obekvämt omkring.
När han inte fick någon respons från pojken framför sig så böjde han sig ner för att plocka upp böckerna. Blaine höjde på ögonbrynen. Han hade verkligen inte trott att Kurt hade tänkt stanna för att städa upp sin röra. Blaine skyndade sig fram för att hjälpa Kurt."Oh, thanks man." Blaine log lite och nickade utan att titta upp på pojken brevid sig. Kurt suckade och fortsatte stapla upp böcker på hyllan. Efter några minuter så bröt Kurt den pinsamma tystnaden."I was hiding you know." Blaine stannade till i en rörelse. Vad kunde Kurt gömma sig för? Han måste ha visat sin förvirring tydligare än önskat för Kurt tittade på honom och fortsatte: "Yeah The principal, Mr. Figgníns is looking for me. Apparently high-fiving people in the face with a chair isn't very friendly." Blaine skrattade till och Kurt fortsatte. Den här gången med ett litet Leende."So I needed some place to hide. You know, before glee starts. And he will probably never look for me in here." Han tog en liten paus. "And I guess I was running a bit to fast because suddenly i was on the floor surrounded by..." Han läste omslaget på boken han höll i handen och sa: "The history of England." Blaine flinade och staplade upp den sista boken på hyllan. "Thanks... Anderson, right?" Blaine nickade. "So...what are you doing here then, Anderson?"
Blaine gick bort till sin väska och tog upp sitt skrivblock och en penna. Kurt följde efter honom med blicken. "Oh right... no talking" sa Kurt när han såg skrivblocket. Han gick fram till bordet och sköt ut en stol åt sig. Jord från hans kängor landade på en öppnad bok när han la upp fötterna på bordet. Blaine tvekade men satte sig sig sedan ner på stolen brevid Kurt. Blaine tog ett nytt grepp om pennan. Skulle han skriva som det var eller skulle han dra en lögn? Blaine tittade upp på Kurt och deras ögon möttes igen. Blaine rodnade lite när han såg den klarblåa, lugna färgen i Kurts annars så arga ögon. Han började skriva: Pretty much the same as you. I'm hiding. But from the football players, according to Finn i'm their new main target." Kurt läste meddelandet och tittade sen upp på Blaines nervösa ansikte. "Yeah, I heard about that. I'm sorry dude." Han såg ut att tänka ett tag innan han öppnade munnen igen "Just so you know, I'm not like them. I mean, I may be the number one badass at this school. But i don't bully people. It's not my thing. I only beat them up if they ask for it. Like today at lunch. This idiot tried to... you know touch Britts, so I beat him up. Well as much as I could before the fucking teachers stopped me. And the guy i high fived in the face with a chair. He...uhm... well, he freaking deserved it. He did some bad things." Blaine nickade och tänkte på de Finn hade berättat om tiden Kurt blev mobbad. Han kände sig plötsligt väldigt lättad. Han visste nu att Kurt inte skulle avslöja för resten av skollaget var hans nya gömställe var lokaliserat.
De satt där hela rasten. Kurt pratade och Blaine skrev. Blaine upptäckte snart en helt ny sida av Kurt. Han antog att det var den gamla Kurt som lyste igenom den nya. Han kände ofta ett sting i hjärtat varje gång Kurt tog upp en ny ciggarett eller började berätta om tidigare fester och alkoholupplevelser. Varje gång en skymt av den gamla Kurt visade sig så tog den nya Kurt ett stadigare grepp om ciggaretten och fyllde nästa mening med lite för många svärord. Blaine hade slutat se på personen brevid sig som någon han behövde akta sig för. "I know he needs help but he has forgotten how to ask for it" tänkte Blaine för sig själv när Kurt reste på sig för att gå därifrån. Han hade sagt att han behövde hämta fler ciggaretter. Men Blaine kände på sig att Kurt hade blivit rädd för hur nära sitt gamla jag hade kommit när han pratade med Blaine. Ända sen Blaine hade slutat prata så hade han haft den effekten på folk. De pratade och öppnade sig mer än de önskade när de visste att han lyssnade utan att ge kommentarer. Det var konstigt. Men Kurt var inget undantag.