Samma dag så spenderade Blaine sin lunchrast i bibloteket. Det var egentligen inte något som han behövde göra. Men det var de enda alternativet om han ville bli av med Finn, Puck och Sam. Efter de hade försäkrat sig om att det inte fanns några typiska översittare i bibloteket så hade de lämnat Blaine bland böckerna. De var riktigt ivriga för att få komma därifrån. Med tanke på biblotikariens förstulna blickar så kände Blaine på sig att de tre pojkarna inte hade en vacker historia i skolans biblotek.

 

Blaine satte sig till rätta vid ett bord och tog upp en av sina böcker. Han hade knappt hunnit läsa klart den första sidan i sin bok när ett brak bakom hans rygg fick honom att hoppa högt. "Oh shit!" Blaine vände sig om efter de talade orden och fick till sin förvåning se Kurt sitta på golvet framför en bokhylla några meter från honom. Runt om Kurt låg det flertal dussin böcker. De hade ramlat ner från hyllan och var källan till oljudet. Kurt såg sig omkring och fick se Blaine stå och stirra på honom. Kurt reste sig snabbt och rättade till sin läderjacka. Kurt tittade sedan ner på röran vid hans fötter och upp på Blaine. "I... I dropped a book." Blaines första instinkt var att springa. Men han kände på sig att hans bästa chans att komma ur situationen helskinnad var att stanna där han var. På något sätt så kände han sig inte lika hotad av Kurts närvaro som han gjorde utav resten av fotbollspelarna. "Oh, yeah right. You're the one who doesn't talk." sa Kurt och såg sig lite obekvämt omkring.

 

När han inte fick någon respons från pojken framför sig så böjde han sig ner för att plocka upp böckerna. Blaine höjde på ögonbrynen. Han hade verkligen inte trott att Kurt hade tänkt stanna för att städa upp sin röra. Blaine skyndade sig fram för att hjälpa Kurt."Oh, thanks man." Blaine log lite och nickade utan att titta upp på pojken brevid sig. Kurt suckade och fortsatte stapla upp böcker på hyllan. Efter några minuter så bröt Kurt den pinsamma tystnaden."I was hiding you know." Blaine stannade till i en rörelse. Vad kunde Kurt gömma sig för? Han måste ha visat sin förvirring tydligare än önskat för Kurt tittade på honom och fortsatte: "Yeah The principal, Mr. Figgníns is looking for me. Apparently high-fiving people in the face with a chair isn't very friendly." Blaine skrattade till och Kurt fortsatte. Den här gången med ett litet Leende."So I needed some place to hide. You know, before glee starts. And he will probably never look for me in here." Han tog en liten paus. "And I guess I was running a bit to fast because suddenly i was on the floor surrounded by..." Han läste omslaget på boken han höll i handen och sa: "The history of England." Blaine flinade och staplade upp den sista boken på hyllan. "Thanks... Anderson, right?" Blaine nickade. "So...what are you doing here then, Anderson?"

 

Blaine gick bort till sin väska och tog upp sitt skrivblock och en penna. Kurt följde efter honom med blicken. "Oh right... no talking" sa Kurt när han såg skrivblocket. Han gick fram till bordet och sköt ut en stol åt sig. Jord från hans kängor landade på en öppnad bok när han la upp fötterna på bordet. Blaine tvekade men satte sig sig sedan ner på stolen brevid Kurt. Blaine tog ett nytt grepp om pennan. Skulle han skriva som det var eller skulle han dra en lögn? Blaine tittade upp på Kurt och deras ögon möttes igen. Blaine rodnade lite när han såg den klarblåa, lugna färgen i Kurts annars så arga ögon. Han började skriva: Pretty much the same as you. I'm hiding. But from the football players, according to Finn i'm their new main target." Kurt läste meddelandet och tittade sen upp på Blaines nervösa ansikte. "Yeah, I heard about that. I'm sorry dude." Han såg ut att tänka ett tag innan han öppnade munnen igen "Just so you know, I'm not like them. I mean, I may be the number one badass at this school. But i don't bully people. It's not my thing. I only beat them up if they ask for it. Like today at lunch. This idiot tried to... you know touch Britts, so I beat him up. Well as much as I could before the fucking teachers stopped me. And the guy i high fived in the face with a chair. He...uhm... well, he freaking deserved it. He did some bad things." Blaine nickade och tänkte på de Finn hade berättat om tiden Kurt blev mobbad. Han kände sig plötsligt väldigt lättad. Han visste nu att Kurt inte skulle avslöja för resten av skollaget var hans nya gömställe var lokaliserat.

 

De satt där hela rasten. Kurt pratade och Blaine skrev. Blaine upptäckte snart en helt ny sida av Kurt. Han antog att det var den gamla Kurt som lyste igenom den nya. Han kände ofta ett sting i hjärtat varje gång Kurt tog upp en ny ciggarett eller började berätta om tidigare fester och alkoholupplevelser. Varje gång en skymt av den gamla Kurt visade sig så tog den nya Kurt ett stadigare grepp om ciggaretten och fyllde nästa mening med lite för många svärord. Blaine hade slutat se på personen brevid sig som någon han behövde akta sig för. "I know he needs help but he has forgotten how to ask for it" tänkte Blaine för sig själv när Kurt reste på sig för att gå därifrån. Han hade sagt att han behövde hämta fler ciggaretter. Men Blaine kände på sig att Kurt hade blivit rädd för hur nära sitt gamla jag hade kommit när han pratade med Blaine. Ända sen Blaine hade slutat prata så hade han haft den effekten på folk. De pratade och öppnade sig mer än de önskade när de visste att han lyssnade utan att ge kommentarer. Det var konstigt. Men Kurt var inget undantag.