---

"So Mr. Hummel, it looks like nothing is broken but it seems like you've got a pretty bad concussion" "yaaay" Kurt suckade högt. "The scar on your hand seems to be well taken cared of, did you do it yourself?" "No Blaine did it." Kurt nickade mot Blaine som satt på stolen till höger om honom. Skolsköterskan log vänligt. "Well Blaine you did a great job. I don't know how or where you learned that but if it wasn't for you he would probably have that scar for life." Blaine nickade mot henne och log. Skolsköterskan fortsatte att prata vård med de båda pojkarna. Blaine lyssnad koncentrerat och Kurt stängde av öronen. Han kände sig lättad. Det här hade kunnat sluta precis hur som helst. Santana hade överdrivit när hon skrek på klassen. Men Kurt kände på sig att han inte varit i skolan at the moment om han inte lyckats fly i rättan tid. Han hade haft väldigt tur. Ingenting brutet utanbara ett löjligt ärr och en liten hjärnskakning. "So Kurt what do you think about that?" Kurt svarade inte utan fortsatte att stirra framför sig med stora ögon. Blaine puttade honom irriterat i sidan. Kurt blinkade till. När han några sekunder senare återfunnit sin koncentration så såg han upp på skolsköterskan. "About what?" Hon suckade och upprepade frågan. "How do you feel about staying here the rest of the day?" Kurts ögon vidgades "What for?" "Your head needs some rest. I can give you a pill but it will make you quite sleepy. So you can sleep on the nursing bed in here for the day. Also I think you need some help to get home. I don't think you should drive" "Well, anything to skip math, so i'm fine with the free drugs thing. But I don't have anyone to take me home. But it's okay. I can drive." "What about you?" skolsköterskan nickade mot Blaine. "You you have a driving licence?" Blaine nickade långsamt. "Will you be able to drive Mr. Hummel home?" Bline nickade igen. Kurt såg på skolsköterskan och sen på Blaine. "Whoa whoa whoa, hold on." De båda vände sig mot Kurt. "I am supposed to look after Blaine. Not vica versa!" Skolsköterskan höjde på ett ögonbryn. "Well Mr. Hummel, vica versa or not. Mr. Andersson is taking you home today." Blaine log lite. Kurt suckade. Kurt ställde sig upp. Han var på väg att protestera igen men kände hur hans huvud började bulta kraftigt. Han sjönk ner på stolen. "Fine whatever. Can I get the drugs now?"

 

Cirka 20 minuter senare så hade Kurt slocknat på sjukhusbristen. Han låg på rygg med benen slarvigt uppslängda på madrassen under sig. Han hade en arm för ansiktet och den andra vilade på hans mage. Blaine log lite när han studerade pojken framför sig. Av någon anledning så kunde han inte sluta stirra. Det skrämde honom. Men på ett underbart sätt. Han gillade Kurt. Som vän alltså. Bara som vän, inget annat. Han kände ju knappt pojken. När skolsköterskan kom in i rummet så slet han blicken från Kurt och stirrade demostrativt ut genom fönstret. "Hey, Andersson." Skolsköterskan log lite finurligt mot honom och Blaine rodnade. "I'm on my lunch-break now. Do you want to stay with him?" Blaine nickade. "Alright, i'll see you later." Hon gick ut ur rummet.  Blaine vände blicken mot Kurt igen. Han vred sig i sömnen och mummlade något ohörbart. Blaine log igen. Efter några minuter av tveksamhet så tog han tag i Kurts hand. Fjärilar fladdrade i hans mage och han lutade sig tillbaka i stolen, med Kurts hand fortfarande i sin.