"So how do we get to this big party?" muttrade Kurt och himlade med ögonen. "Thing is pretty boy, the party starts right here." De båda männen kom närmare. Kurt backade bakåt och snubblade över parkbänken. Han landade bredvid den och såg upp på männen. Den kortare av de båda böjde sig ner och tog tag i Kurts krage. Kurt trevade med händerna över marken bredvid sig i jakt på ett vapen eller något han skulle kunna försvara sig med. "So, how do you feel about joining us back to our place?" Kurts hand slöt sig kring den spruckna flaskan som landat under bänken. Han väntade på att mannen skulle komma tillräckligt nära innan han slog till. Han var bara några centimeter från mannens ansikte när han slog honom i huvudet med flaskan. Mannen skrek till av smärta och förvåning. Kurt använde sig av motståndarnas chock och kravlade sig bakåt. Han reste sig upp och ströck håret ur ansiktet. Han kände hur något varmt rann nerför hans panna. Han tittade ner på sina händer och såg hur han blödde kraftigt på höger handflata. Han måste ha skurti sig när han tagit tag i den trasiga flaskan. "You should not have done that kid!" Den andra, längre mannen kom rusande mot Kurt med höjd knytnäve. Kurt hoppade åt sidan i sista stund och landade några meter från den första mannen som sparkade honom i sidan. Kurts lungor tömdes på luft och han böjde sig framåt. Den första mannen drog upp honom på knä och boxade honom i ansiktet. Kurts syn försvann för en sekund. "Hey, What the hell are you doing?" Kurt blinkade bort smärtan och öppnade ögonen. Hans suddiga syn kunde knappt urskilja scenen framför sig. De båda männen hade vänt sig om från honom och stod nu och skrek åt den manliga bartendern. Med adrenalinet pumpade i ådrorna så såg Kurt sin chans. Han reste sig upp och sprang för allt han var värd. Han saktade inte ner förens han var minst ett kvarter bort från baren och de två männen. Det var då verkligeheten slog honom hårt i sidan. Hans hand blödde kraftigt, han kunde knappt se klart och han haltade när han gick. Han hade inga pengar så han kunde inte ringa en taxi. Han hade inte sin mobil på sig och han visste inte var han var. Det var mörkt och han kunde inte urskilja området han befann sig i. Kurt fortsatte att stapla sig fram genom mörkret och kände hur adrenalinet långsamt rann ut ur hans kropp.

 

En halvtimma senare så hade Kurt vandrat genom ett dussin kvarter. Blodförlusten, alkoholen och sömnbristen tog över och han släpade fötterna bakom sig. Han stängde ögonen för en sekund. Innan han visste ordet av det så hade han snubblat över en sten och Kurt förlorade medvetandet innan han nuddade marken. Han drog med sig en stor sopptunna i fallet. Den var gjord av metall och skrället ekade genom nattluften.

 

Blaine låg på sin säng och stirrade upp i taket. Han följde takfläkten med blicken och suckade för sig själv. Då och då så vibbrerade hans mobil i fickan och han tog upp den för att svara på sina kamraters desperata sms. "Blainey come on, The Warblers are not the same without you! It was so much funnier when we were 'Blaine and the pips' you know." Blaine log för sig själv. Wez och Dave hade skickat liknande sms till honom hela kvällen, bädjandes om att han skulle komma tillbaka till Dalton. Blaine saknade dem så det gjorde ont, och han ville så gärna säga som det var. Men han kunde inte. Istället så svarade han med den lögnen han ljugit ihop kvällen innan han lämnat Dalton. "I miss you guys to Wez, you know that. But I won't come back. Mckinley has a better program for my education and my parents think it's the right thing. I've already told you that. And Dave told me about your new leadsinger, this kid called Sebastian something. You'll be fine!" Det var en enkel lögn som vem som helst kunde genomskåda. Mckinley hade de sämsta betygen i hela staten och Dalton hade det bästa. Hans kamrater hade självklart genomskådat lögnen på en gång men Blaine stod kvar vid den. Hans mobil pep till igen, han tog upp den och läste: "Whatever. And for the record. Sebastian does NOT have the Warbler or Dalton spirit. That kid is trouble. Oh and Jeff and Dave says hi btw." Blaine skrattade till när han öppnade bilden som Wez hade skickat. Bilden föreställde Jeff och Dave som satt på Wez säng i deras sovrum på Dalton och grät hysteriskt över en bild som föreställde Blaine och The Warblers från Sectionals året innan. Gud vad han saknade dem.

 

Ett högt skrammel utifrån fick honom att hoppa upp från sängen. "What the hell?" tänkte han för sig själv och gick fram till fönstret. Han stirrade ut i mörkret och fick se att familjens sopptunna låg på marken. En mörk silluett avtäcknade sig bredvid den på marken och Blaine hjärta började slå snabbare. Det var helt klart en människa som låg avsvimmad i deras trädgård.